E Stim / Tens / Elektrisk stimulering

Transkutan elektrisk nervstimulering (TENS) är en elektromedicinsk stimulerande strömbehandling med enfasiga eller (oftast) bifasiska rektangulära pulser (växelström) med låg frekvens, 2-4 Hz (låg), eller hög frekvens, 80-100 Hz (hög), som huvudsakligen används för smärtbehandling (analgesi) och muskelstimulering. Strömformerna kan förekomma som konstanta pulssekvenser av rektangulära nålpulser eller som avbrutna pulssekvenser, burst Tens. TENS-tekniken utvecklades på 1970-talet. Även om det hade gjorts experiment med neurostimulering under en längre tid, började den rationella tillämpningen först med gate control-teorin om smärta (Patrick David Wall/Bill Sweet, C. Norman Shealy m.fl.).

Verkningssätt

Effektiviteten hos TENS är föremål för kontroversiell debatt. Det finns studier som visar effekt jämfört med placebobehandling, liksom studier som inte har kunnat påvisa någon fördel för TENS. Det finns inte tillräckligt med tillgängliga studiedata för en slutgiltig bedömning av effekten.

En arbetsgrupp inom American Academy of Neurology (AAN) under ledning av R. Dubinsky ville veta om TENS är effektivt vid behandling av smärta vid neurologiska sjukdomar och genomförde en metaanalys. Fram till april 2009 identifierades totalt elva studier som uppfyllde inklusionskriterierna, dvs. som undersökte TENS i jämförelse med placebo eller annan behandling och som omfattade minst tio patienter. Två klass II-studier fanns tillgängliga för ryggsmärta, vilka tycktes visa en måttlig nytta. Däremot visade två klass I-studier, som hade tillräcklig styrka för att upptäcka en 20-procentig skillnad i antalet patienter som hade nytta av behandlingen, och en klass II-studie inte någon positiv effekt. Eftersom klass I-studier ger de starkaste bevisen anser författarna att TENS måste kategoriseras som ineffektivt vid behandling av ryggsmärta.

För behandling av mild smärta vid distal polyneuropati hos diabetiker finns det två klass II-studier där TENS jämfördes med sham TENS, samt en klass III-studie där högfrekvent muskelstimulering testades mot TENS. Jämfört med placebo visade riktig TENS en måttlig minskning av smärtintensiteten på en visuell analog skala i de två klass II-studierna, medan en större andel av de behandlade i klass III-studien upplevde en fördel med muskelstimulering. Författarna drar slutsatsen att TENS kan ha viss effekt vid behandling av smärtsam diabetesneuropati. Det finns dock ett antal andra behandlingsmetoder för detta symtom, och ingen av dessa har jämförts direkt med TENS. Neurologerna drar slutsatsen att bevisen för effektiviteten hos en terapi som används så ofta som TENS för smärtsyndrom är mycket svaga. De kan inte rekommendera metoden för användning vid ryggsmärta på grundval av evidensnivå A. Även om TENS kan övervägas för användning hos patienter med diabetessmärta är kvaliteten på bevisen inte särskilt hög.

Med elektrostimulering (även kallat elektrosex, estim eller e-stim) avses stimulering med elektriska eller elektroniska hjälpmedel. Det spelar ingen roll om detta sker med likström eller lågfrekvent växelström. Stimuleringen sker med hjälp av speciella apparater, t.ex. violetta väggar.

Elektrisk stimulering har utvecklats ur den medicinska stimulansströmstekniken. De första terapierna med stimuleringsströmmar utvecklades omkring 1900 av Walther Nernst. Långt senare, på 1950-talet, insåg man att dessa behandlingar även kunde ge sexuell stimulans. De första stegen mot elektrostimulering togs med en apparat som kallades Relaxacisor, som egentligen var avsedd för muskelstimulering. Elektroderna placerades direkt på eller i närheten av könsorganen. Dessa tekniker integrerades snart i BDSM-lekar.